Hemma med halmen – och guldet!

Nyligen hade jag den stora glädjen och stoltheten att dela några underbart vackra och musikaliska dagar i den historiska staden Porec i Kroatien tillsammans med Adolf Fredriks Flickkör. Vi reste dit tidigt, tidigt på lördagmorgonen 22 september för att delta i den internationella körtävlingen Istramusica, arrangerad av världens största organisatör av körfestivaler, Interkultur.

Vi hade bestämt oss för att ställa upp i tre olika tävlingskategorier: barnkör, sakral musik a cappella och folklore. Varje kategori krävde sitt eget tävlingsprogram. Dessutom väntade en delad konsert med tre andra av de körer som deltog i festivalen. Totalt var 16 körer från 13 nationer på besök.

Flickorna lyfte sig till makalösa höjder, och glädjen var stor och stigande efter varje tävlingsprogram, som sjöngs med en härlig nerv och närvaro. Den största belöningen var allas stolthet och nöjdhet efter de genomförda programmen – ”nu har vi gjort det här så bra vi kan idag, och oavsett hur vi placerar oss i tävlingen har vi det med oss. Om någon annan vinner så var de oerhört bra.”

Dagarna förflöt snabbt, mycket välplanerade av arrangören, vi bodde på ett jättfint hotell – med pool! – som vi delade med ett flertal andra körer som deltog i festivalen. Särskilt den tyska kören blev snabbt till nyfunna vänner. Den medföljande föräldragruppen var helt suverän, ett mycket smidigt samarbete, stor initiativkraft och iderikedom, alltid lösningsfokuserade. Det gjorde mitt arbete närmast enkelt! Och inte minst, ännu roligare.

Måndagkvällen spenderades i stigande anspänning och nervositet – någon gång under kvällen skulle telefonsamtalet komma från tävlingsledning: hade vi gått vidare till Grand Prix? Det verkade som en evighet, till slut kanske en eller annan till och med började misströsta. Till slut samlades dock hela kören i hotellets lobby, och ett enormt jubel utbröt när jag fick meddela kören att vi hade gått vidare till finalen, då vi skulle ställas mot sex andra kvalificerade körer. En stor, ytterligare utmaning! Det var som om en stor tyngd lyftes från många axlar, och så småningom troppade alla av till sängarna, för att sova och ladda inför finaltävlingen på tisdagmorgonen. Två sånger skulle framföras, tävlingen började kl. 11.00.

Morgonen kom, började svalt men blev så småningom varmare och varmare, inte bara av den stigande solen utan även av tävlingsnerverna. Den här gången var kanske inte alla riktigt lika nöjda som efter tidigare program, men vi gjorde en fin insats i två favoritsånger, Morgon och Bring Me Little Water, Silvy.

Efter finalen bar det iväg till Frihetstorget, Trg Slobode, i centrala ”Gamla Stan”. Där väntade konsert på utomhusscenen. Vi ändrade det tilltänkta programmet och bestämde oss för att inleda med Silvy, följa upp med Ain’t That News, med Bellas grymma solo, och för enda gången under resan Only In Sleep, med Melinas underbara solostämma. Avslutar med två Flick- och publikfavoriter: Mitt hela hjärta och Byss-Kalle. Jag kände pressen när konferencieren å mina vägnar utlovade ”some heavy metal conducting”. Ryktet om ett par något oortodoxa dirigeringsinfall tidigare under dagarna hade spridit sig… Efter konserten fick jag heta ”Mr. Bon Jovi”…

Det blev en bra konsert, trots att det var hysteriskt varm i solen, och ljudanläggningen, tyvärr som så ofta, inte var den bästa. Energin inför denna sista sånginsats på resan var så stor än en gång att flera sånger dock drabbades av ett stegrande tempo. Ibland får man bara släppa tyglarna och låta hästarna löpa.

En sen lunch och lite promenad på sta’n väntade, innan återsamlingen på torget för prisutdelning! Ännu hade vi ingen aning om resultaten. Vad skulle vi våga hoppas på? Så bra som det hade känts tyckte vi att vi borde ha vunnit någonting, i alla fall. Ella Schmiede, ansvarig från Interkultur, började läsa upp resultaten, och kom snart till ”G1 – Children’s choir”, den första kategorin som vi deltog i. I nervositeten hade jag själv, och kanske fler, glömt bort hur många körer som deltog och väntade hela tiden på att höra min kör ropas upp. Till slut kom det: Category winner: Ad…och där dränktes resten av utropet av jublet från mina älskade Flickor. Vi hade vunnit! Men det skulle visa sig komma mer! Det var fler körer som deltog i sakral musik, och en efter en ropades fram för att hämta sina diplom. Till slut även en av de som jag tänkte var en av våra tuffaste motståndare, nämligen den tyska ungdomskören. Skulle vi…? Ja, vi hade vunnit även den sakrala tävlingen! Med nästan minsta möjliga marginal, 0,02 poäng mot tyskarna. Två priser blev tre när det visade sig att vi även kammat hem Folklore-programmet. Det var kanske den som överraskade mig mest. En naturligtvis väldigt glädjande och uppmuntrande bonus var att själv bli tilldelad juryns dirigentpris för ‘outstanding achievment’.

Grand Prix togs hem av den Slovenska kören, vilket kanske grämde oss lite grann, men det var en välförtjänt vinst, de gjorde ett mycket bra tävlingsprogram. Vi var ändå oerhört nöjda och glada över de toner vi presterat, och att vi hade haft så oerhört roligt.

De flesta gick så småningom lyckliga och lade sig (några var uppe väääldigt länge…) inför den lugna men långa hemresedagen. Klockan 12 startade vi med buss från hotellet, och efter gränsövergångar, flyg från Trieste med mellanlandning i München, så landade vi nästan på slaget 12 timmar senare på Arlanda, där vi mottogs av jublande föräldrar, och traditionsenligt sjöng den sista versionen av Morgon, fortfarande med ganska klara röster.

Tack, kära Flickor, för denna fantastiska upplevelse och resa! Den blir ett kärt minne som jag kommer att vårda och bära mycket länge.