Söndag 6 oktober har Adolf Fredriks Flickkör under min ledning konsert i Västerås Domkyrka, vilket vi ser mycket fram emot. Vi kommer bland annat att bjuda på ett uruppförande av Svävar över äng, ett stycke med såväl text som musik av Maria Lithell Flyg. Stycket komponerades till Bosse Johansson, Flickkörens grundare. Därtill sjunger vi musik av Agneta Sköld, som varit verksam just i Domkyrkan i Västerås, som Sveriges blott tredje(?) kvinnliga domkyrkoorganist. Anna Cederberg Orreteg bidrar med ett favoritstycke, Music is My Name. Vi sjunger också Watane av Mark Sirett, ett stycke som Flickorna älskar att sjunga.
Den här gången får vi till vår oförställda glädje och stora ära samarbeta med en av landets främsta musiker och improvisatörer, nämligen Anders Åstrand. Anders har världen som arbetsfält och är särskilt framstående som improvisatör på malletpercussion.
Anders Åstrand
Det lovar bli en kväll att minnas länge. Kom gärna om du har möjlighet!
Kvinnorna i orkestern Zohra spelar bokstavligt talat för sina liv – och för sin frihet. Ledda av 22-åriga dirigenten Negin Khpalwak har ensemblen blivit världskänd sedan sin internationella debut under World Economic Forums konferens i Davos 2016.
Zohra är baserad vid Polarpris-belönade musikskolan ANIM som grundades 2010 i Kabul. Skolan har redan en tredjedel kvinnliga elever i ett land där talibaner, islamister och andra konservativa grupper reagerar med hot och våld mot musikutövande kvinnor. Före konserten ges ett seminarium om situationen i dagens Afghanistan till minne av Sveriges Radios korrespondent Nils Horner som för fem år mördades i Kabul.
Många säger att musikskolan ANIM är Aghanistans lyckligaste plats. Invid en grönskande park i det myllrande kaos som är huvudstaden Kabul ligger Afghanistan National Institute of Music. Den ständigt närvarande smoggen ger luften ett vackert rosa dis och staden ligger högt, omringat av majestätiska, snötäckta sagoberg. Bergen, Afghanistans själ.
Till musikskolan kommer några av de mest utsatta barnen från landets många provinser, från olika folk- och språkgrupper, inte minst flickor. I ett land där musik under talibanernas styre 1996–2001 varit bannlyst och där kvinnors tillgång till det vi ser som mänskliga rättigheter ofta är hårt begränsad är ANIM:s verksamhet unik.
För de som tvingats trotsa släkt och tusenåriga traditioner för att kunna studera är skolan både fristad och familj. Stämningen är varm och välkomnande, pojkar och flickor undervisas tillsammans och traditionella afghanska instrument som rubab och qashkarcha klingar sida vid sida med västerländska instrument.
Alla är där med livet som insats – skolan är sorgligt nog hotad just på grund av den frihet och jämlikhet den praktiserar. Självmordsbombaren som i december 2014 dödade en person och skadade skolans grundare Dr. Ahmad Sarmast vid en konsert med skolans ungdomsorkester i är ännu färsk i minnet.
Exklusiv intervju med Dr. Ahmad Sarmast, grundare av den unika skolan Afghanistan National Institute of Music, ANIM
År 2018 fick ANIM och dess grundare Dr Sarmast ta emot Polarpriset för sitt arbete med att förändra unga människors liv genom musik. Skolans kulturella strävan märks kanske tydligast i Zohra, landets första kvinnliga orkester. De har redan framträtt på några av Europas viktigaste politiska och musikaliska scener, där de varje gång musicerat med unga lokala musiker.
Tillkännagivande av 2018 års Polarpris till Musikskolan ANIM
Tillsammans med Zohra, Adolf Fredriks Flickkör och instrumentalister från Lilla Akademin firar vi Internationella kvinnodagen med ett program som både ger en aning av sagobergens sluttningar och en doft av svensk granskog.
Konserten föregås av ett seminarium där Sveriges Radio vill belysa situationen i Afghanistan, ett land som blivit alltmer avskuret och där journalisten Nils Horner mördades på öppen gata i Kabul för fem år sedan. Horners sista reportage handlade om afghanska kvinnors oro inför det kommande valet – vad har hänt sedan dess? Sveriges Radios utrikeschef Ginna Lindberg är moderator.
”Om vi är rädda och sitter hemma gör vi inga framsteg och kan inte öppna dörrar för andra” säger 22-åriga Negin Khpalwak, kvällens dirigent. Hon är Afghanistans första kvinna någonsin i yrket.
Kvällens konsert är ett samarbete mellan Berwaldhallen och Polar Music Prize.
I denna fantastiska och unika konsert har jag förmånen att leda min underbara Adolf Fredriks Flickkör i ett kort program med musik, Internationella kvinnodagen till ära, med (nästan) enbart kvinnliga upphovspersoner: vi sjunger Ljusfälten av Karin Rehnqvist till text av Edit Södergran, Music is My Name av Anna Cederberg-Orreteg till text av Hanna Rydén, samt Hvem styrde hit din väg? av Mia Makaroff, till text av Johan Ludvig Runeberg.
Tillsammans med hela Zohraorkestern samt alla medmusikanter från Lilla Akademien avslutar vi med hymnen Zanan-e-sarbuland, som skrivits som en hyllningssång till ANIM och Zohra.
Nyligen hade jag den stora glädjen och stoltheten att dela några underbart vackra och musikaliska dagar i den historiska staden Porec i Kroatien tillsammans med Adolf Fredriks Flickkör. Vi reste dit tidigt, tidigt på lördagmorgonen 22 september för att delta i den internationella körtävlingen Istramusica, arrangerad av världens största organisatör av körfestivaler, Interkultur.
Vi hade bestämt oss för att ställa upp i tre olika tävlingskategorier: barnkör, sakral musik a cappella och folklore. Varje kategori krävde sitt eget tävlingsprogram. Dessutom väntade en delad konsert med tre andra av de körer som deltog i festivalen. Totalt var 16 körer från 13 nationer på besök.
Flickorna lyfte sig till makalösa höjder, och glädjen var stor och stigande efter varje tävlingsprogram, som sjöngs med en härlig nerv och närvaro. Den största belöningen var allas stolthet och nöjdhet efter de genomförda programmen – ”nu har vi gjort det här så bra vi kan idag, och oavsett hur vi placerar oss i tävlingen har vi det med oss. Om någon annan vinner så var de oerhört bra.”
Dagarna förflöt snabbt, mycket välplanerade av arrangören, vi bodde på ett jättfint hotell – med pool! – som vi delade med ett flertal andra körer som deltog i festivalen. Särskilt den tyska kören blev snabbt till nyfunna vänner. Den medföljande föräldragruppen var helt suverän, ett mycket smidigt samarbete, stor initiativkraft och iderikedom, alltid lösningsfokuserade. Det gjorde mitt arbete närmast enkelt! Och inte minst, ännu roligare.
Måndagkvällen spenderades i stigande anspänning och nervositet – någon gång under kvällen skulle telefonsamtalet komma från tävlingsledning: hade vi gått vidare till Grand Prix? Det verkade som en evighet, till slut kanske en eller annan till och med började misströsta. Till slut samlades dock hela kören i hotellets lobby, och ett enormt jubel utbröt när jag fick meddela kören att vi hade gått vidare till finalen, då vi skulle ställas mot sex andra kvalificerade körer. En stor, ytterligare utmaning! Det var som om en stor tyngd lyftes från många axlar, och så småningom troppade alla av till sängarna, för att sova och ladda inför finaltävlingen på tisdagmorgonen. Två sånger skulle framföras, tävlingen började kl. 11.00.
Morgonen kom, började svalt men blev så småningom varmare och varmare, inte bara av den stigande solen utan även av tävlingsnerverna. Den här gången var kanske inte alla riktigt lika nöjda som efter tidigare program, men vi gjorde en fin insats i två favoritsånger, Morgon och Bring Me Little Water, Silvy.
Efter finalen bar det iväg till Frihetstorget, Trg Slobode, i centrala ”Gamla Stan”. Där väntade konsert på utomhusscenen. Vi ändrade det tilltänkta programmet och bestämde oss för att inleda med Silvy, följa upp med Ain’t That News, med Bellas grymma solo, och för enda gången under resan Only In Sleep, med Melinas underbara solostämma. Avslutar med två Flick- och publikfavoriter: Mitt hela hjärta och Byss-Kalle. Jag kände pressen när konferencieren å mina vägnar utlovade ”some heavy metal conducting”. Ryktet om ett par något oortodoxa dirigeringsinfall tidigare under dagarna hade spridit sig… Efter konserten fick jag heta ”Mr. Bon Jovi”…
Det blev en bra konsert, trots att det var hysteriskt varm i solen, och ljudanläggningen, tyvärr som så ofta, inte var den bästa. Energin inför denna sista sånginsats på resan var så stor än en gång att flera sånger dock drabbades av ett stegrande tempo. Ibland får man bara släppa tyglarna och låta hästarna löpa.
En sen lunch och lite promenad på sta’n väntade, innan återsamlingen på torget för prisutdelning! Ännu hade vi ingen aning om resultaten. Vad skulle vi våga hoppas på? Så bra som det hade känts tyckte vi att vi borde ha vunnit någonting, i alla fall. Ella Schmiede, ansvarig från Interkultur, började läsa upp resultaten, och kom snart till ”G1 – Children’s choir”, den första kategorin som vi deltog i. I nervositeten hade jag själv, och kanske fler, glömt bort hur många körer som deltog och väntade hela tiden på att höra min kör ropas upp. Till slut kom det: Category winner: Ad…och där dränktes resten av utropet av jublet från mina älskade Flickor. Vi hade vunnit! Men det skulle visa sig komma mer! Det var fler körer som deltog i sakral musik, och en efter en ropades fram för att hämta sina diplom. Till slut även en av de som jag tänkte var en av våra tuffaste motståndare, nämligen den tyska ungdomskören. Skulle vi…? Ja, vi hade vunnit även den sakrala tävlingen! Med nästan minsta möjliga marginal, 0,02 poäng mot tyskarna. Två priser blev tre när det visade sig att vi även kammat hem Folklore-programmet. Det var kanske den som överraskade mig mest. En naturligtvis väldigt glädjande och uppmuntrande bonus var att själv bli tilldelad juryns dirigentpris för ’outstanding achievment’.
Grand Prix togs hem av den Slovenska kören, vilket kanske grämde oss lite grann, men det var en välförtjänt vinst, de gjorde ett mycket bra tävlingsprogram. Vi var ändå oerhört nöjda och glada över de toner vi presterat, och att vi hade haft så oerhört roligt.
De flesta gick så småningom lyckliga och lade sig (några var uppe väääldigt länge…) inför den lugna men långa hemresedagen. Klockan 12 startade vi med buss från hotellet, och efter gränsövergångar, flyg från Trieste med mellanlandning i München, så landade vi nästan på slaget 12 timmar senare på Arlanda, där vi mottogs av jublande föräldrar, och traditionsenligt sjöng den sista versionen av Morgon, fortfarande med ganska klara röster.
Tack, kära Flickor, för denna fantastiska upplevelse och resa! Den blir ett kärt minne som jag kommer att vårda och bära mycket länge.
I oktober, närmare bestämt den 18:e, har vi konsert med Adolf Fredriks Flickkör i Adolf Fredriks kyrka. Varje höst förnyas kören, när de nior som lämnat musikklasserna för gymnasiet slutar och blir s.k. ”körtanter”, och nya ”körbarn” kommer in i kören. Det här är den förnyade körens debutkonsert, som vi liksom förra året gör tillsammans med Adolf Fredriks Gosskör och Stockholms Musikgymnasiums Kammarkör.
